Texten är hämtad från hemsidan www.vovvar.biz Lagotto Romagnolo

Hemland
Italien

Den italienska vattenhunden från Romagna i nordöstra Italien finns omnämnd i litteraturen från 1600-talet. Den genuina vattenhunden förekom hos fiskare och färjkarlar vilka arbetade och levde i sumpmarksområden och floddeltan. Lagottohundarna (lago=sjö) användes för jakt på sjöfågel och var omtalade som mycket effektiva och härdiga vattenapportörer.

Under senare delen av 1800-talet påbörjades utdikningarna av Italiens omfattande sumpmarks- och deltaområden. Där hade krävts tusentals männiksoliv under århundraden p.g.a. malaria. Nu blev vattensjuka marker till odlingsbar åkerjord, men fiskare och färjkarlar fick se sig om efter andra boplatser och inkomstkällor - och detsamma gällde deras krullhåriga hundar.

Lagottons utmärka vittringsförmåga kom att bli anledning till hundarnas nya uppgift, nämligen att nosa till var under jordytan den eftertraktade tryffelsvampen växte. Tryffelsvampens viktpris är betydligt högre än rent guld. Lagotton prisas också högt för sin utmärkta arbetsförmåga.

Erkänd som ras
Italienska kennelklubben (ENCI) erkände vattenhunden 1991 under det långa rasnamnet "lagotto cane da tartufi a pelo riccio romagnolo" (krullpälsad vatten- och tryffelhund Romagna). Som exempel på rasens bredd kan nämnas drygt 1000 valpar registrerades 1992 och drygt 900 år 1993. F.C.I. erkände rasen i februari 1995 under det mer hanterliga namnet lagotto romagnolo, och samma år i maj importerades rasen till Sverige. Lagotto återfinns bland raserna i FCI-grupp 8, sektion 3, för vattenhundar. Rasbeskrivningarna är numrerade och lagotto har FCI standard nr 298.
Egenskaper

Man skulle kunna säga att lagotton under 1990-talet kom in i sin tredje fas. Den gamla vattenhunden, vilken omskolades till tryffelhund blev då erkänd hundras och fick uppmärksamhet även utanför Italien, främst i rollen som aktiv sällskapshund.

I Sverige har lagotto visat sig vara ett utmärkt, aktiv sällskap som passar människor som verkligen vill aktivera sig med sin hund, vare sig det gäller promenader, svampplockning eller lydnadstävlingar, spårarbete och agility m.m. De flesta uppfödare är ense om att lagotton verkar trivas mycket bra i sällskap med barn och ungdomar. Eftersom rasen älskar att vara med där det rör sig, så verkar aktivt familjeliv passa lagotton.

Lagotto är inte kända för att morska uppsig mot andra hundar, de går hellre sin egen väg. Rasen är vettig i kontakt med andra djur vilket många ridintressade bekräftat. Lagotto är särledes lättlärda och ägartrogna. Den är vig, villig, vänlig och nästan ständigt svansviftande, men kastar sig dock inte huvudstupa över främlingar eller in i nya situationer. Den levnadsglada och rörliga lagotton är inte lämplig för stugsittare, men här inte heller till de raser som kräver daglig cykelmotion. Däremot älskar rasen långa, fria promenader. Finns det vattendrag, diken eller vattenpölar brukar lagotton pröva samtliga.

Trots detta, som för en pälsskötselnoga person antagligen hemska scenario, är lagotton oftast torr inom någon halvtimma och det mesta av sand och boss skakar den av sig.

Pälsskötsel

Lagottons mest karakteristiska drag, vid en första betraktelse, är den ganska korta, ulliga och krulligt lockande pälsen. Lagottopälsen är lättskött och deras funktion som skydd och värme utan flärd och finesser värnas det om. Pälsen skall vara kraftifgt lockig över hela kroppen, endast huvudet, öronen, mustascherna och skägget får vara mindre lockigt.

Pälsen får absolut inte vara utkammad, friserad och lång. Den skall vara naturligt lockig, mycket tät och vattenavstötande. Den tjocka ullen tvinnar till sig lockar och det sker naturligt på den vuxna hunden.

Valpar har en mjukare, blankare päls och de flesta är tydligt krulliga vid åtta veckors ålder. Valppälsen putsas ofta, och om man tränar valpen tidigt så att det inte blir en obehaglig överraskning att få pälsen skött. Vid ca 15 månaders ålder brukar man behöva klippa ner valppälsen. Den brukar då vara ganska luddig och svårskött. Nerklippning görs för att den smutsavstötande vuxenpälsen skall växa fram, men också för att få bort all gammal päls. Pälsen klipps ner minst en gång årligen.

Hunden badas vid behov, pälsen sköjs synnerligen noga och får självtorka. Är man orolig för tovor kan man använda tovskärskam när pälsen är våt eller halvtorr efter badet, dock med försiktighet. Ju mer man kammar ut ju mer fastnar det i den ulliga pälsen. Den fullvuxna hundens päls är mycket ändamålsenlig, förutsatt att man klipputsar regelbundet.

Utseende

Helhetsintrycket skall vara närmast kvadratiskt, liten till medelstor hund som aldrig få se långbent ut. Kroppen skall ge ett substansfullt intrycket, vilket främst kommer sig av den krulliga pälsen och måttligt uppdragna buklinjen. Halsen skall vara kraftig och svansen bärs glatt uppåt när hunden är alert och upphetsad. Vid vila hänger den ner och är sabelformad.

Lagotto skall se vänlig ut. Huvudet skall ha en rundad, mjuk form med bred, något välvd skalle och kraftigt, trubbigt inte för långt nosparti som skall ha mycket kraftiga käkar och stor nostryffel som får vara alla nyanser av brunt. Bettet skall vara antingen saxbett eller tångbett, men även underbett tolereras. De runda, något stora ögonen skall ha ett vänligt uttryck och färgen skall vara hasselnötsbrun eller bärnstensfärgad. Öronen skall vara tämligen högt ansatta och bäras framåtriktade vid lystring. De skall vara rörliga och spegla hundens kynne. I vila kan de te sig lågt ansatta och bildar gärna veck.

Rörelserna är fria och elastiska och huvudet bärs tämligen högt när hunden rör sig i snabbt trav. Pälsfärgen skall vara antingen enfärgat benvit, leverbrun eller orange; eller vit med brunt huvud; vit med leverbruna eller orange fläckar, eller brunskimmel. Bruna och orange hundar kan ha vita tecken, dessa försvinner dock oftast med åldern. Rasen får aldrig ha svart päls eller pigmentering. Man är mycket angelägen om att rasen också fortsättningsvis skall förbli den sunda, naturligt rustika och lite "gammaldags" hundtyp den är idag.